Verdiskaping og kulturminner.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg er det ingen politikkere som bryr seg om kulturminner, her rives det over en lav sko og rikinger får forhåndssamtaler med kommunen om hvor mye de kan tjene. Får de noen dissPENGsasjoner. og det får de, så blir de styrtrike på all rivinga. Sarpsborg blir en by av stål, glass og bettong, så derfor har ikke de på de dongtle bakrom, tid til å ta bry seg om kulturminner, for de skal jo rives allikevel. Men andre ser ut til å få godt med pæng, men de har vel kanskje tatt seg en tur inn på Tinget?

Read more »

Disspengsassjon til de rike som da blir rikære.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg får rike utbyggere disspengsassjon til det ene og det andre om det ikke bygges for nærme der det bor pollitikkere ....

Jeg har sendt brev til Sarpsborg kommue.

Hællæ igjen.

Dette står på hjemmesida til kommunen "Dersom du skal gå i gang med et byggetiltak må det være i tråd med plan- og bygningslovens regler." Siden dette ikke ser ut til å gjelde alle, så er spørsmålet : Vil det gjelde meg? Ser at ved Tunevannet får noen lov til å bygge kasseleiligheter, mens de som bor nærmere Tunevannsveien 14, ikke får lov. Det bor ingen politikere nærme meg, så da får jeg vel dispensasjoner akkurat som de nede i Hilditchgate? (tror jeg det het)... Der de skal bygge i seks etasjer ...

Jeg ser også at rikinger får tillatelser til xtremfortetting FØR de har kjøpt tomt/hus med stor eplehage. Fungerer det sånn at de ser en stor tomt, ringer kommunen og får dispengsasjonene de trenger og deretter ringer de på hos eieren og tilbyr seg å kjøpe? Eller må eieren ha gitt forhåndstillatelse til salg? Vi på gølvet, vi neggative, vi lurær på sånnt se.

Sjøl har jeg blitt mobbet på det aller værste av Sarpsborg kommune, kalt neggativ av enhetsleder Pål Nilsen, kallt sekunda Sarping, og vurderer å flytte fra mobbekommunen. Det er derfor jeg spør. Når jeg forteller om denne mobbinga, så tror folk meg rettogslett ikke, jeg må vise de brevet fra kommunen.


Roger Larsen

Read more »

Brettåppærmæ!

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg kallær'ømm bokasser for funksjonalistiske. Mærkeli ... å pollitikkeræ biter på sellsakt ...

I 10–15 år fremover vil vi være den første og største generasjonen av spreke, velstående pensjonister. Vi vil etterspørre tidkrevende tjenester – innen mat og drikke, reiseliv, helse og kultur. Illustrasjonsfoto: Istock

Tid for dessert

Om ti år er vi 700.000 pensjonister under 80 år. For alle andre er det bare å brette opp ermene.

Victor D. Norman

Publisert: 05.06.2015 — 21:55 Oppdatert: 06.06.2015 — 10:55

Jeg er født i 1946, sammen med alle de andre som utgjør det første og største (og selvfølgelig beste) av de store etterkrigskullene i Norge.
Vi har formet samfunnet siden vi var små. Thorbjørn Egner, Alf Prøysen og Anne-Cath. Vestly hadde ikke hatt noe marked uten oss; det hadde heller ikke blitt noe studentopprør i 1968 eller noe nei til EU 1972. Det var vi som oppfant distriktshøy­skolene, kvinnefrigjøringen, seriemonogamiet – og jappe­tiden. Vi oppdaget fotformsko og Mateus, og gjorde nordmenn til et vindrikkende folk. Vi har gitt Dagbladet et langt liv etter døden; vi har kranglet oss gjennom arbeidslivet; vi har vandret gjennom politikken fra venstre til høyre og gjennom menykortet fra Joika til sushi.
Vi er ikke ferdige ennå. Etter å ha sørget for at pensjonsreformen ikke rammer oss, skal vi nå nyte desserten. I 10–15 år fremover vil vi være den første og største generasjonen av spreke, velstående pensjonister – og etter det blir de av oss som fortsatt er med, den første og største generasjonen av virkelig krevende kunder i omsorgsmarkedet. I begge faser vil vi fortsette å være samfunnsformere.
For å se hva det innebærer, må en først forstå hvorfor vi i etter­­­krigsgenerasjonen ble som vi ble. Avskrellet sekstiåtterretorikk er svaret gitt ved det den svenske økonomen Staffan Burenstam Linder i en bok fra 1969 kalte «det rastløse velferdsmennesket».
Vi som ble født i årene etter krigen, var de første som opplevde velstand for folk flest. Vi var også spesielle fordi velstanden ikke var basert på eiendom eller kapitalinntekter – for første gang kom velstanden fra høye lønninger.
Her er nøkkelen til å forstå hvordan vi har formet samfunnet. Lønn er ikke bare en kilde til inntekt – det er også prisen på tid: Er lønnen høy, er det dyrt å ta fri. Vi ble derfor den første generasjonen som hadde råd til å ta fri, men som måtte betale dyrt for å gjøre det.
Resultatet ble et liv i en eneste lang tidsklemme – på stadig jakt etter forbruk og opplevelser som godt kunne koste mye, men som la beslag på minst mulig tid. De lange, dovne sørlandsferiene ble erstattet av weekendturer til Kuala Lumpur; skogsturene på søndager ble til joggeturer på kveldstid; familiefrokosten ble til müsli på kjøkkenbenken; torsdagskonserten ble først til musikk i bilen og nå til øreplugger på gaten.
Sett i dette perspektivet, er kvinnefrigjøring, barnehager og offentlig eldreomsorg bare et uttrykk for Linder-paradokset: Med høy lønn ble det for dyrt for kvinner å være hjemme, for dyrt å passe egne barn på dagtid, og for dyrt å pleie sine gamle foreldre selv.
De travle, rastløse sekstiåtterne er derfor i dypere forstand markedets svar på høy lønn og knapphet på tid.
Og nå, plutselig, skal vi ikke ha det travelt lenger. Vi er fortsatt velstående, men nå ikke i kraft av høy lønn, men i kraft av høy pensjon. Med det vil jakten på opplevelser som koster mye per time brukt, bli erstattet av en tilsvarende jakt på ting som krever mye tid per krone.
De av oss som har holdt foredrag for et senioruniversitet, har allerede fått en forsmak. Der er det ikke snakk om et innlegg på 20 minutter til en forsamling som utålmodig venter på at du skal bli ferdig. Nei, der møter man interesserte mennesker som har avsatt hele dagen, og som venter seg en dobbeltforelesning med kaffe og utlodning i pausen, og god tid til spørsmål etterpå.
Forsmaken sier ganske mye om hvordan vi kommer til å forme samfunnet de neste 10–15 årene. Vi vil etterspørre tidkrevende tjenester – innen mat og drikke, reiseliv, helse og kultur. At tjenestene er tidkrevende, betyr at de vil legge beslag på mye arbeidskraft. Det å underholde oss vil derfor bli en skikkelig vekstnæring.
Tallene er store. I 2025 vil det være nærmere 700.000 pensjonister under 80 år. Får de en gjennomsnittlig disponibel inntekt på 300.000, vil de representere over 200 milliarder i årlig kjøpekraft. Med et mer arbeidskrevende forbruksmønster enn gjennomsnittsinnbyggeren betyr det at de spreke pensjonistene om ti år kan legge beslag på bortimot 20 prosent av arbeidsstyrken i privat sektor.
Dere er ikke ferdig med oss ennå ...
Victor D. Norman, professor i samfunnsøkonomi ved Norges Handelshøyskole

Read more »

Kommunen skylder meg pæng.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg bryr man seg lite om teknikken feiler ...

Når teknikken svikter i Sarpsborg kommune, så får negative sarpinger nesten kjeft for å si i fra, legg merke til tonen i svarbrevet ... "DET HEVDES" - dette kunne kostet meg flere hundre kroner i parkeringsbot. Men bryr kommunen seg noe om det? Pengene fikk jeg aldri, selvom jeg etterlyste de både hos kommunen og posten. Slike holdninger ovenfor folket på gølve, fører til Brexitter, Donald-presidenter, Le Pen politikkere og framvekst av .... ja.

Read more »

Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg finnes ingen intelektuell debatt om slikt, men det betyr jo ikke at den ikke finnes. Sa skriver om harryidretten fotball da, den mest kapitalistiske idretten som finnes. Uten å nevne utbytting med et eneste ord.

DN Debatt. ”Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner”

Uppdaterad 2010-08-10 Publicerad 2010-07-18

Svante Nycander. Foto: Örjan Björkdahl / Scanpix

Lärdomshistorikern Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria har varit kurslitteratur för generationer studerande. Ännu 2010 är den, i ny upplaga, obligatorisk i vissa kurser. Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, ändå behandlas Marx och andra socialistiska tänkare utförligast medan många liberaler inte ens nämns. Den idéutveckling som den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten är en produkt av avfärdas på universiteten med fientliga klichéer. Någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas, skriver Svante Nycander.

Rätta artikel

Historikern Torbjörn Nilsson undersökte 2001 litteraturen om politiska ideologier vid Stockholms universitetsbibliotek. Han fann följande fördelning av antalet hyllor: socialism 25, revolutionär socialism/kommunism 3,5, frihetlig anarkism/socialism/syndikalism 1,5, liberalism 3,5 och konservatism 1,5. Hur blev en sådan slagsida möjlig? Nästan tio gånger mer socialism än liberalism.
Studenter i min generation läste om politiska ideologier i böcker av Herbert Tingsten. Sedan början av 70-talet har lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman haft en liknande position, främst genom läroboken 1972 i politisk idéhistoria ”Från Platon till Lenin”. (Leninismen var End of history.) Boken har varit kurslitteratur för flera generationer studerande i statsvetenskap och idéhistoria, i nära 30 år fanns ingen konkurrerande bok. Ännu 2010 är den obligatorisk i vissa kurser. Dess titel ändrades i en senare upplaga till ”Från Platon till Mao Zedong”. Den 14:e upplagan 2005 heter ”Från Platon till kriget mot terrorismen”.
Utförligast behandlas Marx och andra socialistiska tänkare. Av 1800-talets liberaler omtalas bara John Stuart Mill och socialdarwinisten Herbert Spencer någorlunda utförligt. Om dem uppger Liedman exempelvis att de var anhängare av ”klassamarbete” – ett ord som inte finns utanför kommunismen.
Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, men exempelvis följande liberaler nämns inte i Liedmans lärobok: John Milton, Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Benjamin Constant, Alexis de Tocqueville och Richard Cobden. Inte heller nämns Amerikas grundlagsfäder.
De mänskliga rättigheternas idéhistoria, där John Locke är en portalgestalt, saknas i boken. Marx föraktade sådana idéer, de syftar enligt honom till ”en rätt till ojämlikhet, liksom varje rättighet”, medan fri- och rättigheter är centrala inom liberalismen. Liedman förklarar Stalinterrorn med att statsbyråkratin hade infiltrerat det sovjetiska kommunistpartiet. Gulag fläckar inte marxismen.
Liedman har betonat marxismens värde som en skolbildning inom forskningen och hävdat att det finns vetenskapliga sanningar som man bara inser i ett klassperspektiv. ”Att till exempel det kapitalistiska samhället är och förblir ett klassamhälle vars motsättningar man inte kan förhandla och kompromissa bort är enligt marxismen ett objektivt förhållande som blir synligt först om samhället ifråga betraktas från en bestämd, icke neutral, klassmässig position.” Om man vill förstå humanioras roll ”har man att välja mellan kaos och historiematerialism”.
Liedman har varit mindre tydlig i senare böcker men har fortsatt att vantolka liberalismen. Han hävdar att idén om homo aeconomicus, den ekonomiska människan, florerat sedan 1700-talet och att beteckningen ursprungligen hade en vidare innebörd än den fick senare. ”[D]en fungerar som en viktig förutsättning för den klassiska ekonomiska teorin modell Adam Smith.” Men beteckningen i fråga började användas först i slutet av 1800-talet, och syftet var då att karikera något John Stuart Mill hade framfört i en ungdomsskrift. Mill ansåg att människan har många olika slag av motiv, och det gjorde även Adam Smith.
Liedman nitar fast liberala tänkare vid polemiska klichéer. Utan stöd i citat tillskriver han dem extrema dogmer, för att sedan tolka marxistiska teser så att de ska framstå som rimliga; historiematerialismen är en teori om ”en tendens”.
Han är ingen särling i den lärda världen, han brukar hyllas som en stor humanist, häromåret mottog han Svenska Akademiens Nordiska pris på 350.000 kronor. Men att han och hans likasinnade har ideologiserat samhällsforskning och humaniora är inte ett positivt bidrag till vetenskapen. Enligt hans ämneskollega i Lund Svante Nordin har många institutioner och fakulteter alltmer blivit vänsterbastioner. Akademiska lärare underminerar vetenskapliga kvalitetskrav genom att relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras. De tydligaste exemplen finns inom genusvetenskapen.
Metodstriden inom universiteten har snarast förvärrats efter kommunismens fall i Europa, då ”många flaggade ut från marxismen för att segla under postmodern bekvämlighetsflagg”, enligt Nordin. Postmodern filosofi är en reaktion mot det centrala i moderniteten, som förutsätter att verkligheten är åtkomlig för rationell analys. Filosofiprofessorn Sören Halldén har påpekat att det finns personer med en stark ställning vid universiteten ”som inte uppfattar verklighetsförankring som nödvändig inom god vetenskap”.
Postmodernismens filosofi är antiliberal, även när den inte entydigt är en vänsterrörelse. Den framträder under namn som poststrukturalism, genusteori och queerteori, dekonstruktion och postkolonialism. Till lärofäderna hör Heidegger, Adorno, Barthes, Derrida och Foucault, som alla står för något radikalt annat än traditionella demokratiska reformister. Karleby, Wigforss, Myrdal och Ohlin skulle ha betraktat dem som mystifikatörer.
Personer med bakgrund i länder med förtryck och politiskt våld har svårt att förlika sig med vårt antiliberala kulturklimat. En av dem är Jasenko Selimovic, som ställer upp för Folkpartiet i riksdagsvalet. Dilsa Demirbag-Sten kommenterar vad det i Sverige innebär att vara liberal: ”På vissa kultursidor verkar det vara synonymt med att vara fascist.” (DN 27/3). På liknande sätt har studenter uppfattat en del universitetsmiljöer.
Ingen angriper de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället, ingen hävdar något alternativ till den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten. Men den idéutveckling som dessa värden är en produkt av avfärdas med fientliga klichéer, någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas.

Svante Nycander anställdes

Svante Nycander anställdes som ledarskribent i Dagens Nyheter 1/1.1960. Han var allmänreporter och facklig reporter 1969–74 och ledarskribent 1974–78. Under åren 1979–1994 var han chefredaktör och chef för ledarredaktionen. Fram till hösten 2000 var han kolumnist i DN.
Svante Nycanders bok ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet” (SNS Förlag) utkom för ett halvår sedan och hyllades som ”ett mästerverk” av Bibliotekstjänst.
Svante Nycander rekommenderar följande böcker: Sören Halldéns ”Hur går det till inom vetenskapen?” (2005), Svante Nordins ”Humaniora i Sverige” (2008) och Lars Lönnroths ”Dörrar till främmande rum” (2009).

Svante Nycander

Read more »

Antiliberalisme og antikapitalisme er venstresidens eneste faste overbevisning.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg

Antiliberalisme og antikapitalisme er venstresidens eneste faste overbevisning og kanskje hatet mot USA.  "Antiliberalismen är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Inom kultursektorn har detta negativa paradigm – antiliberalism och antikapitalism – varit starkt styrande för urval av teman, böcker och personer. Detta gäller även borgerliga tidningar." stod det i DagensNyheter i 2010.

Opdaterad 2010-08-10 Publicerad 2010-07-17

Svante Nycander. Foto: Örjan Björkdahl / Scanpix

Antiliberalismen är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Inom kultursektorn har detta negativa paradigm – antiliberalism och antikapitalism – varit starkt styrande för urval av teman, böcker och personer. Detta gäller även borgerliga tidningar. För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt som man tog avstånd ifrån. Kritiken mot liberalismen yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort, skriver Svante Nycander.

Rätta artikel

Olof Lagercrantz ifrågasatte inte västvärldens liberala grundprinciper, men resultatet av dessa principer i tillämpning fick honom att förtvivla om mänsklighetens framtid. Vår värld behärskas av ett system som ”saknar både hjärta och hjärna”. Teknisk och ekonomisk utveckling ”följer lagar som inte hör människan till”. Han blev uppbragt när jag 1975 föreslog en debattserie i Dagens Nyheter om liberalismen. ”Du talar som din egen farfar!” Han skrev senare att han avskydde ord som socialism och liberalism, de är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”.
Vad han främst misstrodde var storskaliga hierarkiers anonyma, hjärtlösa maktutövning. Han var kritisk mot kulturinstitutioner som Svenska Akademien och universiteten. Högst värdesatte han fantasi och medkänsla, han tilltalades av utopister som Owen, Fourier och Bellamy, ”medlidandets hjältar”. Människor finner trygghet ”i den vagga naturen håller i beredskap åt dem, årstidsvaggan, fröet som jordas och återuppstår”, en trygghet bortom samhällssystem och ideologier. Naturen mot civilisationen.
Lagercrantz var civilisationskritiker och som sådan antiliberal, eftersom liberalismen bejakar och är en del av moderniteten. Han ansåg den särskilt farlig, därför att den hör ihop med system och maktintressen som leder mot undergången. Intellektuell och personlig frihet var för honom självklara värden utan förbindelse med en särskild politisk tradition.
Dagens Nyheter gav genom honom ett mäktigt stöd åt 68-radikalismen, som inom kort blev marxistisk. Den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion har sedan dess varit vänsterbetonad. Lars Lönnroth berättade i sin memoarbok i fjol att han intervjuades av DN:s kulturmedarbetare som en möjlig ny kulturchef 1982. Det föll inte väl ut, ”det framgick att man hellre ville ha en renodlad marxist som Sven-Eric Liedman”.
För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån. När jag nyligen återgav detta i en Timbrodiskussion om kulturjournalistik svarade DN:s kulturchef Björn Wiman att ”det är likadant i dag, det är ett exempel på att den amerikanska högern och den svenska vänstern finner varandra”.
Antiliberalism är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Det finns en grön, civilisationskritisk variant och en postmodern ogiltigförklaring av övergripande tolkningar och tankesystem, ”stora berättelser”, bland dem liberalismen. Att nyliberalerna i Timbrohögern blivit den starkaste motkraften till vänstern i idédebatten har gjort andra liberaler osäkra och modfällda. Nyliberalismen kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen.
Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.
Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort.
I en DN-recension 17/5 sägs: ”Ebba Witt-Brattström är en av dem som var med vid den svenska feminismens födelse.” Den liberala feminismen har alltså aldrig funnits, inte heller den starka rörelse som utgick från Eva Mobergs vision i boken ”Unga liberaler” 1961, där hon bröt med Alva Myrdals idé om ”kvinnans två roller” och krävde lika rättigheter och lika plikter för män och kvinnor i familjen, i arbetslivet och i politiken. Utan denna insats hade Grupp 8 varit otänkbar. På det intellektuella planet var motståndet mot jämställdhet redan nedkämpat.
Vilka drev fram de fria aborterna? Genombrottet skedde i regeringens utredningsdirektiv 1965, som föregåtts av heta diskussioner bland främst unga liberaler och socialdemokrater. Justitieministern skrev: ”Många skäl talar för att kvinnan […] själv får bestämma.” Politiskt avgörande var de så kallade Polenresorna, som organiserades av Hans Nestius i Folkpartiets ungdomsförbund. (I Polen fanns fri abort.) Ändå får nu Grupp 8 förtjänsten och äran.
En doktorsavhandling 2008, som gick ut på att Victoria Benedictsson tog livet av sig därför att hon påverkats av liberala idéer, välkomnades i DN och andra medier som en stor kulturhändelse.
Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår. Stefan Jonsson skriver i ”Rapport från sopornas planet” att marxismen som systemkritisk teori införlivats med seriös samhälls- och kulturforskning i gemen och därmed inte längre framstår som en avgränsad teoretisk skola. I humaniora ”har marxismen en stark ställning … som en del av fundamentet”. Den klargör ”motsägelserna i det rådande systemet” och visar hur ”dessa motsägelser leder till orättvisor och konflikter”.
Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter.
Mer därom i en andra artikel.
Svante Nycander
Detta är den första av två artiklar om liberalismen. Den andra publiceras på morgondagens DN Debatt.

Svante Nycander anställdes

Svante Nycander anställdes som ledarskribent i Dagens Nyheter 1/1.1960. Han var allmänreporter och facklig reporter 1969–74 och ledarskribent 1974–78. Under åren 1979–1994 var han chefredaktör och chef för ledarredaktionen. Fram till hösten 2000 var han kolumnist i DN.
Svante Nycanders bok ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet” (SNS Förlag) utkom för ett halvår sedan och hyllades som ”ett mästerverk” av Bibliotekstjänst.
Svante Nycander rekommenderar följande böcker: Sören Halldéns ”Hur går det till inom vetenskapen?” (2005), Svante Nordins ”Humaniora i Sverige” (2008) och Lars Lönnroths ”Dörrar till främmande rum” (2009)

Read more »

Jazzens ukjente forhistorie i Norge.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg hadde og har vi jazzklubber, og sjøl husker jeg muligens jazzklubbenes spede begynnelse, med Bjarne Aaserød, Ragnar Werner og mange fler. Men Sarpsborgs Jazzhistorie er ikke, så vidt jeg vet, skrevet enda. Kanskje på tide før det er for sent!

Sjøl har jeg jobbet mye med jazz i Bergen, mest som arrangementsansvarlig under Nattjazzen, femten netter med jazz, øl, rare sigaretter og sex. En tid vi som ungdommer tok på strak arm, Å jobbe døgnet rundt, som mange gjorde, i to, tre, fire uker, var egentlig ingenting. Jeg ser tilbake på denne tiden med glede (og etterhvert litt vemod), men kan desverre ikke vise folket hvilke musikere som spilte, da Nattjazzens eminente database over musikere, band, spillesteder desverre ser ut til å ha avgått med døden. En trist katastrofe.

Apollon, forskingsmagasinet, UiO hadde i 2012, en eminent artikkel om "Jazzens ukjente forhistorie i Norge" og den følger her, med link tilslutt.

Jazzen dukket ikke opp i Norge som et plutselig motefenomen i 1920, slik musikkhistorien antyder. Da “jazzalderen” startet, hadde svarte amerikanske artister besøkt landet i mange tiår allerede. Gjestene fra USA ble møtt med frykt, rasisme – og voldsom fascinasjon.

DANSERYTMER: På 1920-tallet var svarte musikere en trussel mot europeisk sivilisasjon. Ti år senere var den afrikansk-amerikanske jazzsaksofonisten blitt et symbol på den moderne tidsalder, illustrert i tidsriktig art deco-utforming (Norsk Musikforlag, 1931). 

Jazzens dype røtter her i landet dokumenteres nå inngåene for aller første gang. Stipendiat og og jazzforsker ved Universitetet i Oslo, Erlend Hegdal, har gått igjennom et svært kildemateriale og avdekket flere hundre gjestende afrikansk-amerikanske artister i Norge før andre verdenskrig. De første kom allerede på 1860-tallet.  

– Jeg kjente knapt noen av disse artistene før jeg begynte på forskningsarbeidet mitt, medgir han. Ikke til å undres over egentlig, for impulsene fra afrikansk-amerikansk musikk forut for jazzalderen på 1920-tallet er et uutforsket område i norsk musikkhistorie.

En lang historie

En årsak til dette, påpeker Hegdal, er at jazzhistorien tradisjonelt er blitt skrevet med utgangspunkt i plateinnspillinger. Artistene som ikke fikk musikken sin festet til evigheten på denne måten, er derfor falt ut av historien.

– Navnet ”jazz” dukker opp samtidig med framveksten av den kommersielle plateindustrien. Artistene og musikken ble nå dokumentert på en helt annen måte enn før. I ettertid er det nærliggende å tro at det var da det hele startet. Men musikkformen hadde utviklet seg gjennom generasjoner, understreker han.

Norges tidlige jazzhistorie handler om en musikktradisjon som gradvis ble introdusert for nasjonen. – Jeg  ønsker å vise kontinuiteten i denne historien, sier forskeren.

Valgte Europa

Rasismen i USA på 1800-tallet gjorde livet for svarte underholdningsartister vanskelig. Et betydelig antall artister – også noen av de aller fremste – valgte derfor å søke lykken i Europa, hvor forholdene var bedre. Mange av dem vendte aldri tilbake. I Europa reiste de kontinuerlig på turné og opptrådte på samtidens varietéscener. Artistene sirkulerte så mye at de også kom til kontinentets ytterposter – som Norge.

Nordmenn fikk oppleve den svarte, amerikanske musikkulturen gjennom mange forskjellige sjangre og uttrykk – som såkalte “negerkomikere”, minstrelgrupper, “song and dance-team”, vokalgrupper , brass bands, konsertsangere, revytropper, jazzband, kaféorkestre og storband. Disse reiste rundt til de fleste norske byene. Forskningsprosjektet presenterer altså et bredt spekter av den afrikansk-amerikanske musikktradisjonen, og ikke et snevert utvalg definert som ”jazz”.

– Møtene mellom artistene fra USA og det norske samfunnet er en mye mer direkte og spennende kilde enn noter og plater. Reaksjonene de svarte artistene ble møtt med, handler til sjuende og sist om oss; disse møtene er en del av vår norske historie, sier Hegdal. 

I selskap med skjeggete damer

Hvordan artistene ble oppfattet, henger nært sammen omgivelsene som den afrikansk-amerikanske musikken ble presentert i. På 1800-tallet opptrådte artistene på varietéscener, gjerne i selskap med det folkelige underholdningstilbudet den gang, som buktalere, skjeggete damer og siamesiske tvillinger. Svarte artister i Norge var en eksotisk sensasjon den gangen.

– De såkalte “negerkomikerne” var mannlige soloartister, og hadde sin storhetstid på varietéscenene rundt århundreskiftet – også i Norge. Det var ofte snakk om svartsminkede, hvite artister (“blackface”), men mange var også reelle afrikansk-amerikanske aktører – flere av bemerkelsesverdig format, mener han.

Geo Jackson

GEO JACKSON var den første viktige ambassadøren for afrikansk-amerikansk musikktradisjon i Norge.

Av alle artistene som kom til Norge i siste halvdel av 1800-tallet, var “negerkomikeren” Geo Jackson den største.

– Ettertidens totale forglemmelse til tross; Geo Jackson var den viktigste ambassadøren for afrikansk-amerikansk musikk i Skandinavia. Han var årsaken til at det såkalte Negerkapellet – det første afrikansk-amerikanske brassbandet på norsk jord – fikk gjøre en omfattende turné omkring i landet allerede i 1898. Orkesteret besøkte over 20 norske byer og gjennomførte totalt mer enn 100 forestillinger. Jacksons humoristiske talent var det bærende elementet i sceneshowene hans; han sang og danset – særlig sanddansen fascinerte publikum: Han “skurte” skoene mot scenegulvet som var overstrødd med sand. Dermed kunne han gli mot underlaget og tilsynelatende løpe framover, mens han i virkeligheten skled bakover på scenen – ikke helt ulikt en langt senere og atskillig mer kjent Jacksons moon walk.

En ny tid

På nyåret 1921 slo motebølgen ”jazz” inn over Kristiania med full kraft. Jazzen – med den lokale uttalen ”sjess” – ble et av tidens store samtaleemner; en utømmelig kilde til både fascinasjon og forargelse. ”Jazz” var primært navnet på en motedans, sekundært betegnelsen på hva man gjerne anså som ellevill skramlemusikk. Allerede samme år kom de første amerikansk-afrikanske jazzbandene til Kristiania. Disse opptrådte som bakgrunns- og dansemusikk på de moderne danserestaurantene i hovedstaden. Med de nye omgivelsene og det pengesterke publikummet fikk den afrikansk-amerikanske musikken ny status og kom til å representere den moderne tidsalderen.

– Hotellene Grand og Bristol i hovedstaden konkurrerte seg imellom om å skaffe “ekte vare” – svarte jazzband. I januar 1921 inntok The 5 Jazzing Devils dansesalen på Bristol og ble dermed et av de første jazzbandene med afrikansk-amerikanske utøvere i Norge. Det ble sensasjon, forteller forskeren.

Men alle var åpenbart ikke like begeistret:

“Det er trist, men sant, en jazzbande bestaaende av fire negre og ett menneske maatte altsaa til for aa skape den intense kaféstemning, som vi liker å kalle ‘europeisk’.” (Dagbladet 29.1.1921)

Armstrong i Aulaen

De første svarte utøverne fikk innpass på norske konsertscener allerede i 1898, med vokalgruppen Fisk Jubilee Singers’ konserter i Christiania. Det var likevel ikke før på 1930-tallet det ble vanlig at jazzartister fikk spille på formelle konsertscener.

– Men enda på det tidspunktet var det omstridt å presentere den svarte musikken i en slik ramme, forteller Hegdal, som synes det er betegnende å lese hva avisen Tidens Tegn (som opprinnelig var talerør for Frisinnede Venstre!) skriver om Louis Armstrongs første besøk i Norge i november 1933, og konserten han og hans Hot Harlem Band ga i Universitetets Aula. Armstrong var en forholdsvis ung mann den gangen, men allerede den største jazztrompetisten i verden.

«Armstrong! Ja det er mange måter å være berømt på. […] Hvis han skulde være så uheldig å komme igjen, så må Rulle [Rasmussen; impresarioen] først finne en riktig ramme til ham. Han burde optre i en eller annen park og helt netto. En neger av hans kaliber burde for anstendighetens skyld ikke ha lakksko og grå gress. Latterlig! Han har vunnet sin berømthet ved å finne noen få ineksisterende toner på en trompet. Nu kan det jo være at det ikke er så helt lett, men derfor er det ikke noen kunst, og stygt var det i alle fall. Nei, la oss få slippe noe slikt i Aulaen…»

I 1939 vedtok Universitetets kollegium å nedlegge forbud mot jazzkonserter i Aulaen.  

Det forbudte møte

Hvordan afrikansk-amerikanske artister ble møtt i Norge før 1940, er intimt knyttet til den generelle rasismen i samtiden.

– På 1800-tallet ble afrikanerne sett på som kuriøse severdigheter. Dette synet endres utover i mellomkrigstiden, i takt med de nye politiske strømningene, til stadig mer å preges av frykt og ondsinnethet. I omtalen av afrikansk-amerikansk musikk gjentas, igjen og igjen, forestillingene om svarte som dyriske og barnslige, konstaterer Hegdal.

Seksuelle assosiasjoner var en viktig drivkraft bak den voldsomme fascinasjonen og frykten som jazzen ble møtt med i Norge.

– Musikken ble oppfattet som utemmet, kroppslig utfoldelse. Det hvite Europas befatning med denne var underforstått også befatning med svart seksualitet, og representerte slik det forbudte, seksuelle møtet mellom hvit og svart.

Frykt for ”degenerering”

FØR JAZZEN: – Impulsene fra afrikansk-amerikansk musikk forut for jazzalderen er et uutforsket område i norsk musikkhistorie, sier Erlend Hegdal. (Foto: Ola Sæther/Apollon)

I mellomkrigstiden ble den afrikansk-amerikanske musikken møtt med intens motstand i det norske samfunnet – særlig hos representanter for det bestående, som politikere og leger.

Artistene representerte ikke lenger uskyldig underholdning, men ble tillagt kulturpåvirkende kraft og tyngde. Kulturen deres ble ansett som laverestående, og jazzmotstanderne på 1920-tallet brukte gjerne sykdomsmetaforer for å beskrive den nye musikkens mulige skadevirkninger: Jazzen er en truende sykdom som angriper den friske, europeiske kulturen. 

“Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster. […] Upp alla goda krafter, låtom oss anlägga både karantäns- och avlusningsanstalter så kunna vi kanske undgå den epidemi som nu så svårt grasserar i det stackars hemsökta Europa.” (Tidsskriftet Scenen, 1921)

– Når vi leser slike tekster i dag, tenker vi kanskje at henvisningene til sykdom ikke var ment bokstavelig. Det er nok feil. Frykten for psykiske og fysiske senskader av jazz var reell nok, sier Hegdal og ser paralleller til dagens bekymring for mobilstråling: Hvordan kan vi forsikre oss om at vi ikke tar skade på lang sikt?

Gradvis akseptert

Flere ønsket etter hvert å videreutvikle den afrikansk-amerikanske musikken i retning av europeiske musikkidealer, og tanken om at jazzen slik kunne ”kultiveres”, var utbredt både blant musikere og tilhørere. Jazzentusiast Johan Grundt Tanum kommenterte i Samtiden i 1931 slik:

“Jazz er ikke lenger ‘nigger’. Den hvite rase har forlengst tatt hånd om dens muligheter på godt og ondt, og føiet den inn som et ledd i den lange, lange kjede som heter musikkens kulturutvikling.”

På siste halvdel av 1930-tallet ble den norske jazzfanklubben Oslo Rhythm Club aktive ambassadører for en seriøs tilnærming til afrikansk-amerikansk musikk.

– I samme periode mottok utøvere som Coleman Hawkins og Fats Waller rosende anmeldelser i norsk presse som virtuose musikere, et tegn på at aksept og kodefortrolighet for den svarte musikken var i emning, mer enn 70 år etter at de første impulsene fra den afrikansk-amerikanske musikkulturen ble transportert over Atlanterhavet.

Av Trine Nickelsen

Publisert 2. mai 2012 15:43 - Sist endret 11. mai 2012 14:16

Read more »

Rasering av torvmyrer og den slemme kapitalismen.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg bryr man seg lite om torvmyrer eller om naturen i det hele tatt.  Her raserer torvmyrer, eplehager, skogteiger og løkker, i rasende tempo. "Hvor skal jeg leke pappa?" besvares snart med nede i veien, eller på verandaen. Her skal ingen mennesklige hensyn taes, og når onga blir eldre, så har de jo varehusa å treffes på og henge på. Trær gress å sånnt, er jo bare i veien for utbyggingskåte og fortettingsvillige politikere, de uten evne til å skjønne hva de driver med. Klarer du den, så klarer du den og klarer du den, så klarer du den, sa bonden til eselet, og vi vet jo alle hvordan det gikk.

I DagogTid 19 februar i år, skriver kommentator Jon Naustdalslid om torvmyrer og norsk torvmyrvern ... i Indonesia. For det er jo som alle vet, ALLE DE ANDRE som skal redde kloden. Indonesia har nå innført totalforbud mot ødelegging av torvmyrer. Klima- og miljøminister Vidar Helgesen uttalte da at dette var en beskjed med stor global betydning og Norske skulle bidra med 50 millioner dollar til prosjektet. Men hva med Noreg : Siden ødelegging og tørrlegging av torvmyrer ikke er med i klimaavtalene våre, så bryr vi oss ikke. Myrer som slipper løs CO2 tilsvarende hundretusenvis av biler (slemmingbiler!) tørrlegges i Norge hvert år, fordi vi hvite (rasister?) ariere, mener at sånnt kan man drive med i U-landa. I Sarpsborg kommune og andre steder i landet, er det bånn gass i raseringen, Fem tusen dekar myr, ødelegges hvert år i "Ja vi elsker".   Disse myrene er dessverre ikke kun lagre for CO2, men også viktige for det biologiske mangfoldet og er bufferter i et stadig villere og våtere klima, Så pytt, pytt vi holder på med vår rasering og tørrlegging av VÅRE torvmyrer, og så gir vi litt almisser å sånn til u-land å sånn fordi de stanser sin ødeleggelse. Jeg blir KVALM! Raseringen av Haraldstadmyra og Langemyr i Sarpsborg kommune, er en miljøforbrytelse.

Read more »

NOF slår alarm: 421 millioner fugler borte på 30 år.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg som andre steder :"Bestandene for mange fuglearter raser. Tap av verdifulle våtmarksområder bidrar til å forverre situasjonen, mener naturvernrådgiver Martin Eggen."

Sjøl har jeg sluttet å klippe plenen, jeg forsøker å gi naturen et lite pusterom. Sarpsborg kommunes aktive og villede hærværk av eplehager, myrer, enger, skogsnipper er en av grunnene til at fugler, småvilt, gnagere, rev, grevling og annet forsvinner. Det triste er at de ikke skjønner hva de driver med i Sarpsborg Arbeiderblad sånn at man der prioriterer harrysporten fotball, ovenfor problemstillinger som vil prege kommunen i hundrevis av år framover. Vi får dessverre de politikerne partiene peker ut eller de som har karæ seg til topps i LO (de er nok ikke så brukænes til ledere andre steder), og disse menn og kvinner, holder dessverre for det meste ikke mål.

Read more »

CROWS (CommonRemotelyWeaponStation) .

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg lagde vi komfyrer og barberblader og kjøleskap og frysedisker ... men ente noe sånnt!

CROWS (CommonRemotelyWeaponStation) - Kongsberg har allerede levert 10000 til USA. Utviklingen av systemene skjer på Kongsberg, produksjonen i USA,. Og Konsberg har greid å få prisen ned fra to millioner, til en million. Vi er flinke.

Fra Teknisk Ukeblad (som man bør abbonnere på!) :

Trengte mer slagkraft.

Amerikanske pansrede personellkjøretøy kommer til kort i et eventuelt møte med russiske motparter.

Det var en av lærdommene som ble trukket i den amerikanske hærledelsen etter å ha studert den russiske invasjonen av Ukraina. Alarmen gikk, og etter en hurtiganskaffelse har US Army nå mottatt den første Stryker-prototypen med en 30-millimeter maskinkanon plassert i et ubemannet tårn. Tårnet lages avKongsberg Protech Systems.

Divisjonssjef Pamela Willgohs forteller at dette er det førstekontrakt og første leveranse av det fjernstyrte tårnet med betegnelsen MCT-30.

- Vi begynte denne satsingen i 2009 da vi så en gryende trend mot ikke bare ubemannede våpenstasjoner, men også ubemannede tårn. Det er absolutt store muligheter innenfor dette området. Foreløpig oppgraderes det kun forén av ni Stryker-brigader. Blir dette en suksess, håper og tror vi at US Army kjører prosjektet videre i de øvrige styrkene, sier Willgohs.

Rullet ut i Detroit.

Stryker er en familie pansrede personellkjøretøy (PPK) som den amerikanske hæren har benyttet siden 2002. I dag har Stryker 12,7-millimeter maskingevær montert i en fjernstyrt våpenstasjon, nærmere bestemt en Protector RWS fra Kongsberg.

Kongsberg har levert over 17.000 fjernstyrte våpenstasjoner til 17 nasjoner siden 2001, en majoritet av disse er til det amerikanske forsvaret gjennom de ulike CROWS-programmene (Common Remotely Operated Weapon Station) i snart ti år.

Den oppgraderte Stryker-vogna har fått betegnelsenXM1296Infantry Carrier Vehicle - Dragoon. I tillegg til mer slagkraft har vogna fått oppgradert drivlinje og vognkommandørstasjon.
Med den nye kanonen blirStryker-vognene i stand til å bistå med nedholdende ild på dobbelt så lang avstand som i dag.

Den første av åtte testenheter ble rullet ut fra General Dynamics Land Systems-hovedkvarteret i Sterling Heights like nord for Detroit sist torsdag.

Til Europa.

General Daniel B. Allyn, som er visestabssjef i den amerikanske hæren, snakket under overrekkelsen om bakgrunnen for hasteoppgraderingen.

- Mens vi var opptatt i Irak og Afghanistan foretok Russland en rekke vesentlige materielloppgraderinger. Våre ledere i Europa fastslo at eksisterende Stryker-vogner kan utsette soldatene våre for en uakseptabel stor risiko, uttalte generalen.

For å tette det som hadde oppstått av såkalt capability gap ble det i mars 2015 iverksatt et prosjekt for å øke slagkraften på disse PPK-ene.I desember samme år ble det klart at General Dynamics Land Systems valgte Kongsbergs Protector Medium Caliber Turret (MCT-30) til Stryker-oppgraderingen. Kontrakten ble inngått i januar i år. I Kongsberggruppens årsrapport for 2015 betegnes dette som et svært viktig gjennombrudd for systemet og som bidrar til gode utsikter for konsernets forsvarsvirksomhet. Allerede i mai 2018 skal de første operative vognene fraktes til Europa og utplasseres hos 2nd Cavalry Regiment.

Read more »

MONSTER skip og MONSTER havner.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg har vi Borg havn, men noe sånnt har vi ikke mulighet til å ta i mot.

Den største båten som legger til i Gøteborg, tar ca 19300 kontainere. Da blir Borg havn liten. Stilt etter hverandre, tilsier det en avstand på ca 12-13 mil, Svinesund - Oslo, på EN båt. Maersk har tjue slike monstre og hvert skip koster ca 1,1 milliarder. Ser man på fourensing og CO2 utslipp, så forurenser et tonn på et slikt skip, Kina- Europa, like mye som en lastebil med et tonn last Oslo - Trondheim.

Read more »

Østfold og Sarpsborg, vanstyrte tragedier.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg står det dårlig til. Vi har fått et tre nye statuer, men slik er status for folkehelsa (og det er viktig å huske på, at ansvaret ligger hos de som har styrt i over 100 år, Sarpsborg Arbeiderparti) :

Sarpsborg scorer dårlig på de fleste indikatorer for folkehelse og levekår.
Hovedtrekkene:

• Flere sarpinger sliter med psykiske lidelser og sykdommer som lungekreft og hjerte- og karsykdommer enn hva tilfellet er i resten av landet.
• Antall arbeidsledige og uføretrygdede er høyere enn landsgjennomsnittet.
• Femteklassinger har lavere mestringsnivå i både lesing og regning.
• Frafallet i videregående skole er høyere.
• Antall innbyggere med høyere utdanning er lavere.
• Andelen av personer som har god drikkevannsforskyning ser ut til å være lavere enn i resten av landet.
• Andelen som bor i husholdninger med lav inntekt er høyere enn i landet som helhet.
• Andelen av ungdomsskoleelever som oppgir at de er fysisk inaktive er høyere enn i landet som helhet.

Lyspunktene er få og de som skal finne løsninger, pollitikkerne, har desverre ikke evnen til å finne løsninger. Arbeiderpartiet, som har hatt flertall i over hundre år, har ingen løsninger.

Monica Gåsvatn, sier at den nye helseoversikten for Østfold ingen lystig lesning er. Hun sier : Hadde Østfold vært en bil til EU-kontroll, hadde vi blitt avskiltet.
 

• Østfold har høy og økende andel av barn i lavinntektsfamilier.
• Gjennomføring av videregående ligger kun på ca 70%.
• Utdanningsnivået er lavere enn landsgjennomsnittet.
• Nivået av uførhet er blandt de høyeste i landet, særlig blandt de yngre.
• Østfold har en av de høyeste tilfeller av diabetes type 2 i aldersgruppen 30-70.
• Psykiske plager og lidelser er høyere enn landet som helhet. Gjelder alle alderstrinn.
• Østfold har meget høyt sykefravær, spesielt blandt kvinner.

Lyspunktene er få og de som skal finne løsninger, pollitikkerne, har desverre ikke evnen til å finne løsninger. Arbeiderpartiet, som har hatt flertall i over hundre år, har ingen løsninger.

Read more »

Skamløst dårlige politikkere i øssfåll.

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg og Øssfåll har vi skamløst dårlige politikkere. NTB fortalte oss for en stund siden at når det korrigeres for trafikkmengde, vil det bli investert fem ganger så mye penger i Oppland som i Østfold. Er det på tide at noen pampepolitkkere bør ta sin hatt å gå? Nederst på alle målinger og lite penger til veier. Det ser ut til at politikk har mest å si for størrelsen av bevilgningene, og ikke hva som tjener landet som helhet. Når våre politikkere ikke får gjennomslag PÅ NOENTING så bør de ta sin hatt å pelle seg ut av pampekontorene!!

Read more »

Trist for jentene om de rødgrønne vinner fram.

Vyrde Lesar.

Trist for jentene om de rødgrønne vinner fram, for da blir det vel forbudt å motta lån/stipend/støtte av Innovasjon Norge igjen. Som kjent var det lettere, under de rødgrønne, å få gründerstøtte til å "utvikle" en ny brunost, enn å få støtte til sin egen bedrift innen helsesektoren, og der er det flest jenter som kjent.

Om de rødgrønne vinner fram.

Read more »

Hvorfor finnes ingen turistveier i Østfold?

Vyrde Lesar.

I Sarpsborg regner ordførern med at det ordner seg når man skal rive 2-300 boliger, fabrikker, skoler ... for å få ei jernbanelinge som går gjennom Tarris, ødelegger Olavsvollen, ødelegger Glengshølen .. men vi har fått brygge i Sannesund.

Hvorfor finnes ingen turistveier i Østfold? Dype furuskoger, morener og ra, skjærgård og teltcampingplasser? Over store deler av landet dukker det opp turistvegprosjekter, men ikke i bakevjeØssfåll. Vi har for veike og dårlige politikere som bør ta sin hatt Å GÅ! De følger ikke med i timen ... og nå skal de lage hurtigtogjernbane som ser ut som en s .. gjeeesp .... men husk, det er du og jeg som betaler for unnlatelsene!

http://www.nasjonaleturistveger.no/no/turistvegene

Read more »