November 10, 2016
Roger Larsen
I Sarpsborg
Antiliberalisme og antikapitalisme er venstresidens eneste faste overbevisning og kanskje hatet mot USA. "Antiliberalismen är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Inom kultursektorn har detta negativa paradigm – antiliberalism och antikapitalism – varit starkt styrande för urval av teman, böcker och personer. Detta gäller även borgerliga tidningar." stod det i DagensNyheter i 2010.
Opdaterad 2010-08-10
Svante Nycander.
Antiliberalismen
är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk
vänster. Inom kultursektorn har detta negativa paradigm –
antiliberalism och antikapitalism – varit starkt styrande för urval av
teman, böcker och personer. Detta gäller även borgerliga tidningar. För
fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal
användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt
som man tog avstånd ifrån. Kritiken mot liberalismen yttrar sig i
avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna
suddas liberala insatser bort, skriver Svante Nycander.
Olof Lagercrantz ifrågasatte inte västvärldens
liberala grundprinciper, men resultatet av dessa principer i tillämpning
fick honom att förtvivla om mänsklighetens framtid. Vår värld behärskas
av ett system som ”saknar både hjärta och hjärna”. Teknisk och
ekonomisk utveckling ”följer lagar som inte hör människan till”. Han
blev uppbragt när jag 1975 föreslog en debattserie i Dagens Nyheter om
liberalismen. ”Du talar som din egen farfar!” Han skrev senare att han
avskydde ord som socialism och liberalism, de är ”masker bakom vilka
tomma intet stirrar”.
Vad han främst misstrodde var storskaliga hierarkiers anonyma, hjärtlösa maktutövning. Han var kritisk mot kulturinstitutioner som Svenska Akademien och universiteten. Högst värdesatte han fantasi och medkänsla, han tilltalades av utopister som Owen, Fourier och Bellamy, ”medlidandets hjältar”. Människor finner trygghet ”i den vagga naturen håller i beredskap åt dem, årstidsvaggan, fröet som jordas och återuppstår”, en trygghet bortom samhällssystem och ideologier. Naturen mot civilisationen.
Lagercrantz var civilisationskritiker och som sådan antiliberal, eftersom liberalismen bejakar och är en del av moderniteten. Han ansåg den särskilt farlig, därför att den hör ihop med system och maktintressen som leder mot undergången. Intellektuell och personlig frihet var för honom självklara värden utan förbindelse med en särskild politisk tradition.
Dagens Nyheter gav genom honom ett mäktigt stöd åt 68-radikalismen, som inom kort blev marxistisk. Den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion har sedan dess varit vänsterbetonad. Lars Lönnroth berättade i sin memoarbok i fjol att han intervjuades av DN:s kulturmedarbetare som en möjlig ny kulturchef 1982. Det föll inte väl ut, ”det framgick att man hellre ville ha en renodlad marxist som Sven-Eric Liedman”.
För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån. När jag nyligen återgav detta i en Timbrodiskussion om kulturjournalistik svarade DN:s kulturchef Björn Wiman att ”det är likadant i dag, det är ett exempel på att den amerikanska högern och den svenska vänstern finner varandra”.
Antiliberalism är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Det finns en grön, civilisationskritisk variant och en postmodern ogiltigförklaring av övergripande tolkningar och tankesystem, ”stora berättelser”, bland dem liberalismen. Att nyliberalerna i Timbrohögern blivit den starkaste motkraften till vänstern i idédebatten har gjort andra liberaler osäkra och modfällda. Nyliberalismen kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen.
Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.
Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort.
I en DN-recension 17/5 sägs: ”Ebba Witt-Brattström är en av dem som var med vid den svenska feminismens födelse.” Den liberala feminismen har alltså aldrig funnits, inte heller den starka rörelse som utgick från Eva Mobergs vision i boken ”Unga liberaler” 1961, där hon bröt med Alva Myrdals idé om ”kvinnans två roller” och krävde lika rättigheter och lika plikter för män och kvinnor i familjen, i arbetslivet och i politiken. Utan denna insats hade Grupp 8 varit otänkbar. På det intellektuella planet var motståndet mot jämställdhet redan nedkämpat.
Vilka drev fram de fria aborterna? Genombrottet skedde i regeringens utredningsdirektiv 1965, som föregåtts av heta diskussioner bland främst unga liberaler och socialdemokrater. Justitieministern skrev: ”Många skäl talar för att kvinnan […] själv får bestämma.” Politiskt avgörande var de så kallade Polenresorna, som organiserades av Hans Nestius i Folkpartiets ungdomsförbund. (I Polen fanns fri abort.) Ändå får nu Grupp 8 förtjänsten och äran.
En doktorsavhandling 2008, som gick ut på att Victoria Benedictsson tog livet av sig därför att hon påverkats av liberala idéer, välkomnades i DN och andra medier som en stor kulturhändelse.
Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår. Stefan Jonsson skriver i ”Rapport från sopornas planet” att marxismen som systemkritisk teori införlivats med seriös samhälls- och kulturforskning i gemen och därmed inte längre framstår som en avgränsad teoretisk skola. I humaniora ”har marxismen en stark ställning … som en del av fundamentet”. Den klargör ”motsägelserna i det rådande systemet” och visar hur ”dessa motsägelser leder till orättvisor och konflikter”.
Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter.
Mer därom i en andra artikel.
Svante Nycander
Detta är den första av två artiklar om liberalismen. Den andra publiceras på morgondagens DN Debatt.
Vad han främst misstrodde var storskaliga hierarkiers anonyma, hjärtlösa maktutövning. Han var kritisk mot kulturinstitutioner som Svenska Akademien och universiteten. Högst värdesatte han fantasi och medkänsla, han tilltalades av utopister som Owen, Fourier och Bellamy, ”medlidandets hjältar”. Människor finner trygghet ”i den vagga naturen håller i beredskap åt dem, årstidsvaggan, fröet som jordas och återuppstår”, en trygghet bortom samhällssystem och ideologier. Naturen mot civilisationen.
Lagercrantz var civilisationskritiker och som sådan antiliberal, eftersom liberalismen bejakar och är en del av moderniteten. Han ansåg den särskilt farlig, därför att den hör ihop med system och maktintressen som leder mot undergången. Intellektuell och personlig frihet var för honom självklara värden utan förbindelse med en särskild politisk tradition.
Dagens Nyheter gav genom honom ett mäktigt stöd åt 68-radikalismen, som inom kort blev marxistisk. Den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion har sedan dess varit vänsterbetonad. Lars Lönnroth berättade i sin memoarbok i fjol att han intervjuades av DN:s kulturmedarbetare som en möjlig ny kulturchef 1982. Det föll inte väl ut, ”det framgick att man hellre ville ha en renodlad marxist som Sven-Eric Liedman”.
För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån. När jag nyligen återgav detta i en Timbrodiskussion om kulturjournalistik svarade DN:s kulturchef Björn Wiman att ”det är likadant i dag, det är ett exempel på att den amerikanska högern och den svenska vänstern finner varandra”.
Antiliberalism är ett utbrett fenomen, inte bara inom marxistisk och socialdemokratisk vänster. Det finns en grön, civilisationskritisk variant och en postmodern ogiltigförklaring av övergripande tolkningar och tankesystem, ”stora berättelser”, bland dem liberalismen. Att nyliberalerna i Timbrohögern blivit den starkaste motkraften till vänstern i idédebatten har gjort andra liberaler osäkra och modfällda. Nyliberalismen kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen.
Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.
Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort.
I en DN-recension 17/5 sägs: ”Ebba Witt-Brattström är en av dem som var med vid den svenska feminismens födelse.” Den liberala feminismen har alltså aldrig funnits, inte heller den starka rörelse som utgick från Eva Mobergs vision i boken ”Unga liberaler” 1961, där hon bröt med Alva Myrdals idé om ”kvinnans två roller” och krävde lika rättigheter och lika plikter för män och kvinnor i familjen, i arbetslivet och i politiken. Utan denna insats hade Grupp 8 varit otänkbar. På det intellektuella planet var motståndet mot jämställdhet redan nedkämpat.
Vilka drev fram de fria aborterna? Genombrottet skedde i regeringens utredningsdirektiv 1965, som föregåtts av heta diskussioner bland främst unga liberaler och socialdemokrater. Justitieministern skrev: ”Många skäl talar för att kvinnan […] själv får bestämma.” Politiskt avgörande var de så kallade Polenresorna, som organiserades av Hans Nestius i Folkpartiets ungdomsförbund. (I Polen fanns fri abort.) Ändå får nu Grupp 8 förtjänsten och äran.
En doktorsavhandling 2008, som gick ut på att Victoria Benedictsson tog livet av sig därför att hon påverkats av liberala idéer, välkomnades i DN och andra medier som en stor kulturhändelse.
Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår. Stefan Jonsson skriver i ”Rapport från sopornas planet” att marxismen som systemkritisk teori införlivats med seriös samhälls- och kulturforskning i gemen och därmed inte längre framstår som en avgränsad teoretisk skola. I humaniora ”har marxismen en stark ställning … som en del av fundamentet”. Den klargör ”motsägelserna i det rådande systemet” och visar hur ”dessa motsägelser leder till orättvisor och konflikter”.
Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter.
Mer därom i en andra artikel.
Svante Nycander
Detta är den första av två artiklar om liberalismen. Den andra publiceras på morgondagens DN Debatt.
Svante Nycander anställdes
Svante Nycander anställdes som
ledarskribent i Dagens Nyheter 1/1.1960. Han var allmänreporter och
facklig reporter 1969–74 och ledarskribent 1974–78. Under åren 1979–1994
var han chefredaktör och chef för ledarredaktionen. Fram till hösten
2000 var han kolumnist i DN.Svante Nycanders bok ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet” (SNS Förlag) utkom för ett halvår sedan och hyllades som ”ett mästerverk” av Bibliotekstjänst.
Svante Nycander rekommenderar följande böcker: Sören Halldéns ”Hur går det till inom vetenskapen?” (2005), Svante Nordins ”Humaniora i Sverige” (2008) och Lars Lönnroths ”Dörrar till främmande rum” (2009)
0 comments:
Post a Comment